Snehandenbladet

Efter min och pokzans snehandenuppvärmning med grogg och hltv hemma hos mig, skulle vi bege oss hem till Antonia för att avnjuta en tacomiddag. Mumsfillibubban, tyckte jag. Våran chaffuör verkade dock ha något att invända då han blankt vägrade komma på utsatt tid.

 

Efter en sisådär korta 45 minuter anlände vi i alla fall hos Tone, och det var nu allvaret började. EH EH EH!

 

Så, när vi kom hem till Tone möttes vi av glada blickar och god mat. Blahablaha, vi åt mat, blahablahablaha, vi skrattade åt varandras tråkiga skämt, blahablaha.

 

SEN drog vi igång ute på Tones altan, dryckglas och petflaskor varvades om vartannat. Som sig bör när man förskansar sig en fjortisfylla med samhällsbrudar som är ett år yngre, alltså.

 

 När alkoholens påverkan nått sitt klimax kom den ack så vanliga ångesten. Allas ögon började vattnas och vi fick dra till med det tunga artelleriet -- böganklaga första bästa hockeykille. Bögen för dagen blev Robin Strindlund, och genast slog vi nummret hans för att ställa intima frågor såsom "packar du bajs du?" eller "Meh! Lena säger att du är bög!". Allt ackompanjerat av Lenas tafatta försök till förnekelse och Antonias läten av förskräckelse då hon kommit till insikten att hon har hånglat med en bög (Robin alltså).

 

 

 

Robin som tyvärr lider av underutvecklad humor fann inte skämten så värst tilldragande, och blev följaktligen helt skogstokig. Skärpning nu, förfan. 

 

Att förfesta hos Antonia kan bli rätt passé efter ett tag, speciellt när tjejerna börjar dela upp sig i små kommandogrupper vilka går och sprider terror i husets alla hörn. När man sedan sitter och raggar på det där stolsbenet som i dimman och bakom de smutsiga glasögonen ser ut som en välsvarad kvinna, lyckas de alltid ploppa upp lite spontant och skrämma skiten ur en. Men allt förläts över

 

Del 2 kommer efter att jag ätit middag hos pappa.