Snehandenbladet

I ett mörkt rum sitter Oscar med fötterna på bordet. Skärmens blåliknande sken är den enda ljuskällan i rummet, och den ovana har lätt att snubbla över både det ena och det andra. Oscar däremot rör sig likt en katt genom rummet utan att råka riva ner en utav de otaliga boktornen. Oscar är ursprungligen från Sri Lanka, men blev i tidig ålder bortadopterad till Sverige.

Varför?

–  Jag tror att mina biologiska föräldrar ville att jag skulle bli nåt stort, säger han med ett leende. I Sri Lanka är ju de möjligheterna rätt begränsade, så det föll sig väl naturligt att skeppa mig till något annat land. Själv hade jag föredragit Japan, men Sverige får väl duga.

–  Om du nu av någon anledning skulle fråga huruvida jag har gjort mina föräldrars önskan till verklighet, kan jag inte annat än att svara ja. Och det med råge. Se vilken tjendiz jag är nu!

Oscar är en kille som gärna skryter om sig själv, och det är rätt ofta han låter superlativen hagla när man kommer in på de personliga beskrivningarna. Hans expertisområde är vitt och brett, varför han nu titulerar sig själv som expert på allt eller framtida rikeman, direkt kopierat från boken Masters of doom.

–  Jag började min karriär som spelutvecklare, då i programmet The Games Factory, men kände att min kreativa ådra inte fick tillräckligt med spelutrymme i programmet. Så jag bytte upp mig till visual basic. Nu har jag dock lagt den drömmen åt sidan och inriktar mig främst på progaming och tidningsskrivande åt snehanden.blogg.se

I sin ungdom lämnade Oscar sitt barndomshem i Lunde och flyttade för att studera informationsteknik på John Bauer-gymnasiet i Sundsvall. Sejouren i Sundsvall blev emellertid kortvarig på grund av dåliga lärare och bristfälligt lektionsmaterial.

–  Haha! Tiden i Sundsvall vill jag helst glömma. Den var kantad av folkölshävning och cs-spelande, sånt som inte var avsikten med flytten alltså. Det berodde dels på att jag verkligen hade ett sjukt sug efter alkohol, och dels att studerandet på John Bauer knappast krävde någon långvarig uppmärksamhet. Vi fick simpla uppgifter utdelade av skitdåliga lärare – då kan man unna sig ett par folköl.

Bara ett år stod han ut, sedan flyttade han hem till lilla Kramfors: där han nu försörjer sig som skjutjärnsjournalist på snehanden.blogg.se och progamer i cs-laget Snehanden. Spelutvecklandet är något han funderar att luta sig tillbaka mot sedan när tiden är inne, när det är låter han vara osagt. Men vi plockar upp signaler på att det börjar närma sig.

Oscars magra ansikte förtäljer ytterst litet om hur han är som person. Uttrycken varierar från hårt och utestängande till mjukt och inbjudande. Hans bruna ögon lyser av livsglädje, men händernas ständiga darrande vittnar om år av drogmissbruk. När han väl får tillfället att uttrycka sig genom skrift eller tal, märker man hans kärlek till det egna språket. Han är i sanningen en virtuos.

–  Jo, nog tycker jag om att uttrycka mig. Gärna i tal, men ännu hellre i skrift. Men att jag skulle skatta det svenska språket högre än något annat är bara tjurbajs, jag diggar många språk. Tyvärr är det bara svenskan jag behärskar.

Vi tvivlar på att han talar sanning, språktalanger av hans kaliber brukar vanligtvis vara bra på alla språk – även påhittade. En antydan till ödmjukhet skymtar där bland hans självupptagna stil, kanske är han trots allt ingen övermänniska?

–  Jag är rätt snygg också, ta med det är du snäll.